Smartphones
Jag blir seriöst livrädd när jag ser tvååringar med surfplattor och ipads. När jag var i den åldern lekte jag med dockor, ritade och lekte kurragömma. Nu styrs allt av elektronik, tvååringarna laddar ner appar själva, gillar bilder på instagram och spelar spel... Det finns också väldigt mycket bra med ipadsen, man lär sig läsa, skriva, och förstå fortare. Men jag bara undrar vad föräldrarna gör när barnen lyckas ladda ner jag er appar för flera hundra kr?
Min första touch telefon fick jag när jag var 10 och det var ingen iPhone kan jag säga. Så jag kalarade av hela 10 år av mitt liv utan att sakna en smartphone.
Nu ska jag inte sitta här och säga att jag inte använder min smartphone mycket och att jag aldrig är osocial. För jag kan inte ljuga. Jag använder min telefon riktigt mycket, nästan till allt. Men när man tar med sig kompisar hem från skolan eller att kompisar sover över hos en på en fredagkväll ska man inte umgås med sin mobil... Det har hänt mig många gånger att kompisar beter sig såhär och det gör mig riktigt upprörd. Man fixar och donar, lagar mat, köper snacks och grejor till dem och sen när man kollar på film så sitter de bara med sina mobiler, det spelar ingen roll vad man säger för 2 min senare är det samma sak igen. Men då skulle vi lika gärna kunna sitta hemma helt forever alone och messa med våra vänner, instagramma, facebooka och twittra. Det är ingen skillnad när man inte för någon annan kontakt i verkligheten än via nätet.
Jag är trött på att vara andrahandsvalet bakom en apparat... Tack för mig!
